Imorse när jag släntade in på kontoret så låg denna krönika från dagens Bil och Bostad(en tidning med bil och bostadsannnser) uppslagen på min plats. Jag måste säga att det är roligt att fler från Umeå ska springa Stockholm Marathon för första gången. Men det är ännu bättre att Nicklas Berglund har skrivit en krönika som skulle kunna vara skriven av av mig, förrutom att jag skulle ha mera stavfel. Krönikan var verkligen klockren så läs den nedan:
/Martin
Stockholm Maraton ingen mara
Benny har noterat att jag allt mer frekvent pratar löpning. Det beror, som Benny avslöjade förra veckan, på att jag snart ska springa min första mara.
På lördag, kl 14.00, när ni står och räfsar håglöst i trädgården och undrar när det är okej att ta första ölen, står jag på startlinjen utanför Stadion i Stockholm.
Jag är så eggad och naiv att jag tror att det kommer att bli roligt. Trots att jag skymtat den där ”väggen” en gång – ett tillstånd av fullkomlig matthet och håglöshet där benen förvandlats från ett hjälpmedel till en belastning, där varje steg är ett resultat av en schizofren övertalningskampanj.
Det känns ungefär som att jogga i en simbassäng.
Jag och min sidekick Andreas sprang 26 tuffa kilometer förrförra helgen (bl a två milvarv på komiskt jobbiga SM-spåret på Gammlia) och jag blev halvt katatonisk efteråt – orkade ingenting annat än att ligga och knapra smågodis de följande timmarna.
Trots det ser min löjligt positiva bild av loppet ut så här: Första milen blir bara njutning. Fint väder och massor av tjejer i åskådarleden (som nog hejar lite extra på just mig), på Söder Mälarstrand spejar jag efter Jon och Nicke, sen visar sig Västerbron inte alls vara särskilt jobbig och i Rålis ska Robert Bäckman stå och heja har han lovat (Han har sprungit på 3.19, det svinet!).
På varv två infinner sig ett visst tvivel och på Djurgården kämpar jag mot stumma ben och vacklande motivation – jag ställer enkla, grundläggande frågor till mig själv, som: ”Varför?” och ”Varför?”
Då nån gång säger Andreas: ”Nicke! Kom ihåg… våra pannben är av rostfritt stål!”. (Det betyder att vi är envisa nånting.) Jag går på ren vilja mellan 30 och 35 km och sen räknar jag ut att det bara är sju kvar – vilket motsvarar min absolut kortaste träningsrunda från Rödäng upp till Backenkyrkan och tillbaka via Tvärån. Vi ökar till och med sista kilometrarna och jag och Andreas tassar hand i hand över mållinjen. Sen går vi med våra sambos på Restaurang Två på Rörstrandsgatan för att äta pasta och dricka öl och babbla om loppet tills våra tjejer slutligen får nog.
Det är den ”positiva målbilden”. Hur verkligheten blir får vi se… jag tycker förresten att stödet från min omgivning har varit lite skralt. Generellt har responsen hittills begränsat sig till tre varianter:
1. Åhåhå… äre 40-årskris eller?
Den är väl okej. Jag antar att jag vill bevisa nåt.
2. Varför det?
Också okej. Lika uppenbart som det är för folk som springer – lika konstigt ter det sig för folk som inte blivit troende löpare. Men; löpning är en laglig drog – så enkelt är det.
3. Ska du?
Ogillas, inte minst för att den reaktionen vanligtvis är så väldigt spontan. Senast i raden var det ex-landslags-Sjöa som var oerhört förvånad.
I och för sig – för ett år sen trodde inte heller jag på maratonstart, men vi har blivit alltmer engagerade eftersom, jag och Andreas… och vi ringer och sms:ar nog varandra väl ofta. Men ibland har det varit värt sms-kostnaderna. Till exempel när Andreas mitt under en after-work på Rex listade ut att hela helgen var fulltecknad med middagar och fester – och det var inte annat att göra än avbryta öldrickandet, cykla hem och snöra på sig skorna. Vid åttatiden pep det till i min telefon:
”Först två öl – sen två mil. Spydde lite tsatsiki och öl vid Travbanan – sen flöt det på.”
Det är alltså han jag ska springa med – Andreas Lindgren-Ekholm… han kan mycket väl kan vara den mest positive svensken vid liv idag.
Våra sambos låter oss hållas fortfarande, men vi kan skönja en viss mättnad i deras maratonintresse. Den ende som helhjärtat delar vår entusiasm är faktiskt löparesset LG Skoog. Han är som en biskop för alla nyblivna skorgossar, och är ständigt intresserad av upplägg och framsteg.
Apropå skor har jag inte varit bortskämd utan nött på i ett par uttjänta Air Pegasus, men nu inför nästa steg i karriären besökte jag Gå & Löpkliniken. Försäljaren – för övrigt väldigt trevlig – läste mig på cirka en minut. Jag svalde hans argument (med agn, sänke och lina) om den lilla men ändå helt avgörande skillnaden mellan skor för tusen spänn och skor för tvåtusen.
Men kan jag skjuta upp betongbenen en stund, om än bara ett par kilometer, så är det lätt värt tusen kronor. Nu har jag ett par Asics GEL-Kinsey 2 på fötterna. Jag tycker till och med att de är snygga – även om jag innerst inne vet att så verkligen inte är fallet. Förresten: vill ni ha koll på min framfart så går det att ordna för 35 spänn! Stockholm Marathon har en sms:tjänst för nyfikna. Messa SM 3469 till 72700 så får ni mina mellantider vid 10, 21 och 30 km samt min sluttid. (Ojoj vad jag kommer att ångra det där…)
Benny; Att du hade kopplingar till Nordahl har jag nu förstått. Men hur var det med idrottandet för dig själv. Tillhörde du dem som skolkade på idrottsdagarna i skolan? Är idrott en mara för dig?
NICKLAS BERGLUND
Publicerad: 2008-05-28